del 3: Sommarserie
Hur vill du egentligen att arbetslivet ska kännas?
Vill du hålla i ratten?
Det finns något lite märkligt med arbetslivet.
När vi är yngre får vi ofta höra att vi ska ha en plan. Vi ska välja rätt utbildning, få rätt jobb, ta nästa steg och fortsätta utvecklas. Och det är egentligen inget konstigt med det. De flesta av oss börjar där.
Men om man tittar på människor som har arbetat i tio, femton eller tjugo år så är det ganska få som faktiskt har följt den där planen hela vägen.
De flesta har någon gång bytt riktning. Tagit ett jobb de inte hade planerat för, tackat ja till en oväntad möjlighet eller upptäckt att det som kändes viktigt vid 25 inte alls känns lika viktigt tio eller tjugo år senare.
Vi träffar många konsulter som beskriver just den förändringen.
I början av karriären handlar mycket om att lära sig så mycket som möjligt. Man vill bygga erfarenhet, få ansvar och skapa möjligheter för sig själv. Det är ofta då fokus ligger på nästa steg, nästa titel eller nästa utmaning.
Men efter några år börjar många ställa andra frågor.
Hur vill jag att vardagen ska se ut?
Hur mycket energi vill jag ha kvar när arbetsdagen är slut?
Vilka människor vill jag jobba tillsammans med?
Hur mycket vill jag kunna påverka min egen tid?
Det betyder inte att ambitionen försvinner. Tvärtom. Men ambitionen riktas ofta åt ett annat håll.
Istället för att bara fundera på vart man är på väg börjar man fundera på hur man vill att resan ska se ut.
Det är också därför vi tycker om tanken på att hålla i ratten själv.
Inte för att man kan styra allt som händer. Det kan man inte. Nya uppdrag dyker upp, marknaden förändras och livet händer ibland oavsett vad vi planerat.
Men man kan ofta påverka mer än man tror.
Man kan välja vilka människor man vill arbeta med. Man kan välja vilka uppdrag man tackar ja till. Man kan välja vilken riktning man vill röra sig i när möjligheten dyker upp.
Kanske är det där ett hållbart arbetsliv börjar.
Inte med en perfekt plan för de kommande tio åren.
Utan med känslan av att man själv är med och styr riktningen.
För i slutändan handlar det kanske mindre om vart vägen går och mer om att känna att man faktiskt håller i ratten själv.